en sida ur boken, sida 2

Till dagboken:

hur länge ska detta pågå? Hur länge kommer jag att stå ut? Hur länga tar det innan jag blir vansinnig? Innan jag tar mod och dödar den jäveln med mammas gevär? Jag spenderade söndagen med att ligga i sängen medans mamma försökte i sin drogade och fulla tillvaro trösta mig och som vanligt lovade hon en massa som hon aldrig skulle kunna genomföra. Rösterna börjar bli högre, klagande. Jag ser förtvivlade ansikten som gömmer sig, jag ser skräck. Varför blev det så här? Vad var det som gick så fel?

Matt stannade med skrikande bromsar framför mig med sin nya svarta och gröna mopeden. Han tog av sig hjälmen och log ett av sina gulliga strålande leende. Hans blonda hår stod ut

åt alla håll och vinden rufsade om hans hår.

- Tjena sötnos! Tjöt han och gav mig en kram Jag log mot honom och gav honom en kyss. Hans läppar smakade apelsin. Jag avbröt kyssen när kristoffer och mamma kom tumlande och föll ihop i dörröppningen.

- Erica! Kom genast hit! Du skulle bara våga!... skrek han med sin gälla grisliknande röst. Jag flinade trotsigt och började fnittra hysteriskt och satte mig bakom Matt, tog på mig extra hjälmen och vi körde till synes obekymrat ifrån Kristoffers svordomar och hot om att han skulle slå ihjäl mig. Efter en stund saktade Matt ner farten och stannade vid vägkanten. Han vände sig oroligt.

- Du… började han oroligt. Jag skakade på huvudet vi hade haft det här samtalet många gånger.

- Nej. Jag tänker inte göra det. du vet vad som händer då, ingen kommer att tro oss. Han suckade och mumlade lågt något om att jag var vansinnig och galen. Jag vet att han inte kommer att förlåta mig för det här. Han kommer att hämnas. Jag vet det. den här gången så kommer jag råka väldigt, väldigt, väldigt illa ut. Matt startade moppen igen och började köra mot centrum. Vi stannade vid pressbyrån och köpte en varm Choklad, sex Snickers, och en Twix. Matt skrattade åt mig när jag pressade njutningsfullt i mig den fjärde Snickersen. Jag flinade och han kysste mig. Jag gillar verkligen Matt, han är varm, rolig, snäll och snygg, jag älskar honom. Även om folk skakar på huvudet när de ser oss och tänker: det där är två förälskade tonåringar, det där kommer aldrig att hålla länge så har de fel. Vi hör nämligen ihop, en sextonåring och en sjuttonåring som har hängt ihop enda sen de var nio och tio, vi älskar varandra. Vi låg i gräset och gosade. Det är märkligt att det här minnet är det varma minne jag minns bäst, hans gröna militär jacka låg under mitt huvud som en kudde, hans vita t-shirt glödde nästan, solens varma ljusa strålar smekte våra kroppar, gräset så gröt, så varm och mjukt, hans himmelsblå ögon lyste mot mig av tillgivenhet och kärlek. Jag visste det inte då men det här minnet det är det ljuvaste minnet som jag någonsin ägt, jag var lycklig.

Kapitel 1 en sida från boken

I

Början

Kära dagbok.

Låt mig presentera mig. Jag heter Erica Moon och är 16 år gammal. Jag är en halv blond vanlig tjej på 1 och 62. jag har en mamma som heter Emma och en far som hette John. Jag vet inte vem han var för han var stack när han fick reda på att mamma var gravid. För en månad sen förändrades mitt liv, mamma gifte sig med en man som heter Kristoffer. I början var han fantastisk, han gjorde mamma glad så varför skulle jag hindra dem att gifta sig? Nu vet jag svaret. för att han viskar hela tiden bakom min rygg, för att han finns i mina mardrömmar då han bär på en gammaldags rock och huggtänder, för att han är en falsk äcklig mördare,. Jag röster från mörkret, de varnar mig för honom, men varför mig? Varför?

疼痛

Klockan var två på natten på en lördagskväll. Jag borde inte ta risken men jag var hungrig, jag hade inte ätit sedan i morse. Ljudlöst tog jag mig fram till ytterdörren. Nu kom den stora utmaningen. Sakta tog jag fram den lilla lådan klädd i bomull och försökte förhindra att klirret från småmynten och nycklarna. Sakta satte jag nyckeln i låset och stönade inombords när ljudet från en nyckel och förs in i ett lås tycktes skrika högt genom den tysta natten. Jag öppnade dörren och den gav ifrån sig ett gnällande. Jag slöt ögonen och svor inombords av frustration av att varken låset eller dörren ville samarbeta med mig. Jag stängde dörren och jublade nästan av att den gled tyst och snällt igen utan ett ljud. Jag började andas i små ytliga andetag och böjde lätt på knäna och började sakta smyga mot köket. I köket var det kolsvart. Jag såg inte ens handen framför mig. Jag smög längst väggen och kände tillslut kylskåpets kalla vita metall mot min svettiga handflata, kände mig fram till det smått gula handtaget av hårdplast och öppnade försiktigt. Kylskåpets kalla luft och gula ljus fick mig att rycka till men jag hämtade mig snabbt. Jag slet åt mig ett halvruttet salladshuvud och en flaska halvdrucken läsk. Jag stängde försiktigt dörren och smög ut ur köket igen. Sakta smög jag ut i hallen med ett leende på läpparna. Jag hade lyckats att ta mig in i mitt eget hem och fått tag på någorlunda ätbar mat och var på väg ut till den säkra zonen, utomhus. Jag stannade tvärt och kände hur mitt glädjerus falna bort och ersättes mot iskall skräck. Kristoffer stod lutad mot ytterdörren. Jag tappade salladshuvudet och det rullade och stannade vid hans fötter. Han log. Kristoffer tog två snabba steg mot mig och grep tag i mitt hår. Han stank av sprit. Hans grepp hårdnade. Han öppnade dörren till mitt gamla flickrum och släpade in mig i håret in i rummet. Han låste dörren. Sedan vände han sig mot mig och tog fram mitt gamla ridspö. Hur kunde jag vara så dum? Hur många gånger har jag inte misslyckats? Hur många gånger skulle det ta innan jag lärde mig? Hur kunde jag vara så dum? Det första slaget träffade mig i ansiktet och jag föll ihop till en hög på golvet. Jag blundade och låssades att jag inte fanns, att hatet jag kände inte brände mer än vad hans slag gjorde, att jag inte önskade att han var död.

Vansinneshuset

hej allihop!

tro eller ej, jag har börjat blogga....

på den här bloggen tänker jag lägga upp en massa småbitar av min bok som jag just nu håller på att skriva. PLZZ!!!!! var ärliga, jag behöver eran hjälp för att bli bättre.

// Lollo