Kapitel 1 en sida från boken

I

Början

Kära dagbok.

Låt mig presentera mig. Jag heter Erica Moon och är 16 år gammal. Jag är en halv blond vanlig tjej på 1 och 62. jag har en mamma som heter Emma och en far som hette John. Jag vet inte vem han var för han var stack när han fick reda på att mamma var gravid. För en månad sen förändrades mitt liv, mamma gifte sig med en man som heter Kristoffer. I början var han fantastisk, han gjorde mamma glad så varför skulle jag hindra dem att gifta sig? Nu vet jag svaret. för att han viskar hela tiden bakom min rygg, för att han finns i mina mardrömmar då han bär på en gammaldags rock och huggtänder, för att han är en falsk äcklig mördare,. Jag röster från mörkret, de varnar mig för honom, men varför mig? Varför?

疼痛

Klockan var två på natten på en lördagskväll. Jag borde inte ta risken men jag var hungrig, jag hade inte ätit sedan i morse. Ljudlöst tog jag mig fram till ytterdörren. Nu kom den stora utmaningen. Sakta tog jag fram den lilla lådan klädd i bomull och försökte förhindra att klirret från småmynten och nycklarna. Sakta satte jag nyckeln i låset och stönade inombords när ljudet från en nyckel och förs in i ett lås tycktes skrika högt genom den tysta natten. Jag öppnade dörren och den gav ifrån sig ett gnällande. Jag slöt ögonen och svor inombords av frustration av att varken låset eller dörren ville samarbeta med mig. Jag stängde dörren och jublade nästan av att den gled tyst och snällt igen utan ett ljud. Jag började andas i små ytliga andetag och böjde lätt på knäna och började sakta smyga mot köket. I köket var det kolsvart. Jag såg inte ens handen framför mig. Jag smög längst väggen och kände tillslut kylskåpets kalla vita metall mot min svettiga handflata, kände mig fram till det smått gula handtaget av hårdplast och öppnade försiktigt. Kylskåpets kalla luft och gula ljus fick mig att rycka till men jag hämtade mig snabbt. Jag slet åt mig ett halvruttet salladshuvud och en flaska halvdrucken läsk. Jag stängde försiktigt dörren och smög ut ur köket igen. Sakta smög jag ut i hallen med ett leende på läpparna. Jag hade lyckats att ta mig in i mitt eget hem och fått tag på någorlunda ätbar mat och var på väg ut till den säkra zonen, utomhus. Jag stannade tvärt och kände hur mitt glädjerus falna bort och ersättes mot iskall skräck. Kristoffer stod lutad mot ytterdörren. Jag tappade salladshuvudet och det rullade och stannade vid hans fötter. Han log. Kristoffer tog två snabba steg mot mig och grep tag i mitt hår. Han stank av sprit. Hans grepp hårdnade. Han öppnade dörren till mitt gamla flickrum och släpade in mig i håret in i rummet. Han låste dörren. Sedan vände han sig mot mig och tog fram mitt gamla ridspö. Hur kunde jag vara så dum? Hur många gånger har jag inte misslyckats? Hur många gånger skulle det ta innan jag lärde mig? Hur kunde jag vara så dum? Det första slaget träffade mig i ansiktet och jag föll ihop till en hög på golvet. Jag blundade och låssades att jag inte fanns, att hatet jag kände inte brände mer än vad hans slag gjorde, att jag inte önskade att han var död.